Cornelis Vreeswijk — Staffan var en stalledräng

Staffan var en stalledräng Han vakta sina fålar fem En fåle hette Godhet En fåle hette Trohet En fåle hette Tålamod En fåle skyggade för blod En fåle hette Makt och slogs Han drev de andra snart till skogs Där bröto de båd' hals och ben Men Makt, han satte av i sken Och fradgan stod om mulen Som sockervadd om julen Makt hade mäktig styrka Han byggde egen kyrka Han bar på sten och stater Och kungar och soldater Han tecken bara av blodröd prakt Den fålen, makt! Såväl han gjorde sig förstådd På varje hov bar han en brodd Av rakbladsvass intolerans Som stack ut ögat med sin glans Men Staffan går i skogen än Och letar efter fålar fem Han visslar efter Godhet Han lockar efter Trohet Han viskar ofta rätt försagt: Var är du, Makt? Och stjärnan över honom går Sen alla år Den lyser röd som en granat Den sprutar hat Brinnande fåle makt i skyn Som leder Staffan hem till byn Ooohooooh Skenande hingst med fosforman Som dreglar över hela stan Skriande fåle, vapenmakt Som blöder som en slakt Betlehems fål-strålgestalt Som dödar allt Den dag då domens dag är här Finns ingen staffan där Han blåser som förkolnad jord Kring maktens våldnads domarbord Vår himmelsljusa stjärna Vi tackom nu så gärna