Cornelis Vreeswijk — Till Cleo

[Vers] En gång var jag din egen fakir Då stack jag mig i kroppen Då fick jag in dig i mitt revir Och det var toppen Jag stack en nål igenom min kran Och en igenom benet Sen gick jag och du ut på stan Och uppehöll skenet Jag låg på spik var eviga natt Jag sov högst fem minuter Och på din fråga svara´ jag matt: "Åh, vad jag njuter!" Jag slet och rev i min arma kropp var gång du ville se mig Men plötsligt sprang jag opp och skrek: "Stopp! Nu får du ge dig" Hehe Det gjorde jag, min själ och min kniv Och sade: "Låt mig vara!" Jag é inte särskilt rädd om mitt liv, men undrar bara: Vad kan det vara för mening uti att livet totalt förpesta? Den gropen ramlar jag inte i Varsågod, nästa