Cornelis Vreeswijk — Transkription till dArtagnan

Om aftonen då solen var utbrunnen Tog jag min luta, gick till hennes hus Låt opp min Iris men släck ut ditt ljus Ty aftonsolens rodnad är utbrunnen Och jag är här Men hon var grym min Iris, och skräckslagen Band och bojor bor i hennes sköte Fast än vårt blod oss bönföll om ett möte Oss båda ja höll hon sin dörr åtdragen För mitt begär I ve och vånda slog min hand min luta Och åt-tro bar min röst utöver tvekans rand Och solen var utbrunnen men en brand Oss båda härjar mäktar vi bortskjuta Det oss förtär Då sade Iris: Branden är av Satan! Förföriskt frestar den min dygd, men ångerns kval Ja [?] nära sa jag, så gör ditt val! Men säg mig hur jag ska bevisa dig här ned från gatan Vad kärlek är Vet, den är mer än mycket vin om natten Mera dess glöd än solens vid dagens mitt Den löser alla bojorna som du smitt För kärlek är ett glödgat svärd som sänks i vatten Och slocknar där Ack Iris dygd avskum av henne kräva Att den för stundens njutning löser upp sin gördel Och ger sig hän där detta ej är till fördel Bort det kan en mön saligt sväva Som bojor bär