Harry Brandelius — Ungmön på Kärringön

[Intro] Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar nät Jag har sån reumatism i ryggen och ont i ena knät Nu är jag både trött och tung och blicken min är slö Men jag har också varit ung och trotsat storm och sjö [Refräng 1] Den allra vackraste lilla ungmön Som nånsin funnits på Kärringön Ja, hon blev min hon och hon var blåögd Och hon var fager, ja, nästan skön [Vers 1] Vi pojkar voro så vilda då För se alla ville vi henne få Vi slogs och gräto, vi sjöng och träto Men jag fick njuta kärlekens lön För när vi legat till havs och fiskat En 14 dar i ett enda sträck Och styrde hemåt när vinden friskat Med fisken packad inunder däck [Brygga] Och lördagsmånen så stilla sken Som den bara kan uti Bohuslän Då var det kärlek, då var det dans Och då var hon min, ja, jag tror väl det [Vers 2] Jag haft en egen stilig koster Som jag kontant betalt Nog slog det slint ibland med torsken Men aldrig var det knalt En tid så var det ungar sju Som fanns i stugan vår Den äldsta han är 50 nu Ja, tänk vad åren går [Refräng 2] Den allra fulaste gamla kärring Som nånsin funnits på Kärringön Ja, hon är min hon, men hon är blåögd Och tänk jag tycker att hon är skön [Vers 3] För när man levat ett liv ihop Och är sammanbunden med sjömansknop Och man har grälat och man har trälat Då är det skönt med kärlekens lön Nu håller hon bara på och stickar Åt minsta barnbarnet i Kungälv Och hon åt blommorna sina nickar Och går och pratar mest för sej själv [Outro] Men varje lördag vid kaffetår'n Vill hon gärna tala om just den vår'n Då det var kärlek, då det var dans Och då hon var min, ja, jag tror väl det